I fredags begav vi oss till Storlien för att gå Blomsterstigen. Blomsterstigen har sina rötter ner i kurortskulturen vid förra sekelskiftet, när välbeställda människor i de växande städerna började söka sig till fjällen för att stärka kropp och själ. Doktor Ernst Westerlund hade sin bas i Enköping men hade också verksamhet i Storlien. Under 30 års tid, med början under 1880-talet när järnvägen gjorde Storlien lättnått, behandlade han patienter med hjälp av strikta scheman av kost, motion, arbete och vila. Höghöjdspromenader var en viktig del av regimen, och så föddes Blomsterstigen.
Om man går från Blomsterstigens början, upp till Vindarnas tempel, ner till Ernstkumlet och tillbaka ska stigen vara 6 km lång, eller 7, eller 7,5! Vi har hittat lite olika uppgifter. Alla i familjen hade runt 12 800 steg registrerade i mobilen när vi kom tillbaka, om det är till någon ledning. Vi var ute från 11-tiden på förmiddagen till klockan 16, men då tog vi det väldigt lugnt, fikade och vilade i mossan och provsatt nästan alla bänkar.
Vadå, bänkar? Jo, som ni ser på kartan ovan finns det flera dussin bänkar utsatta längs Blomsterstigen. De är skänkta bland annat av tacksamma patienter till Dr Westerlund. Han använde också bänkarna i sina behandlingar - patienterna fick i uppgift att gå till vissa bänkar, allt efter kondition och behov. Läs gärna mer om Dr Westerlund och hans metoder på Westerlundsällskapets hemsida!
Början på Blomsterstigen hittar man mitt inne i Storlien, längs huvudgatan Vintergatan, mitt emot restaurangen Le Ski. Ta upp höger vid de här skyltarna och parkera på en väl tilltagen parkering.
Sedan är det bara att hoppa på!
En bit upp finns en portal med gästbok som vi skrev i förstås.
Blomsterstigens vänner sätter ut informativa skyltar om arterna längs vägen, otroligt smart! Det finns också massor av blomsterbilder och blomsterinfo på Blomsterstigens hemsida, men själv tycker jag ändå att det ofta blir en gissningslek när man ska para ihop bild och verklighet. Skyltar precis intill rätt blomma är mycket bättre!
Vid Niagaras källa (!) kan man... just det. Leka Puh-pinnar. De är 11 och 14 år nu men impulsen att slänga sig ner och se vems pinne som flyter fortast, den finns där fortfarande! Skönt tycker mamman, som anser att de växer upp alldeles för fort.
En liten bit upp, vid bänken Jaquette, väljer man om man vill gå Blomsterstigen med- eller moturs. Vi valde moturs och fortsatte upp mot Vindarnas tempel.
Alldeles snart kommer man upp på kalfjället och kan börja njuta av vyerna. Bänkarna kom väl till pass, för det var +20 och bara lätta vindar. Vattenflaskorna åkte fram ofta.
Man får syn på det lilla röset på Skurdalshöjden på långt håll. Vid röset slog vi oss ner och åt vår lunch. Att få dricka lite kaffe, ta en smörgås och sedan tippa omkull sig i mossan, det är det bästa jag vet.
Alldeles bakom röset, på toppen av Skurdalshöjden, ligger Vindarnas tempel. Utsikten öppnar upp sig åt alla håll och är alldeles fantastisk.
Sedan bär det utför igen. Man går förbi små tjärnar med ängsull runt, man ser in i Norge, man vill att dagen aldrig ska ta slut.
Efter en stund kommer man till Ernstkumlet. Hit fick de patienter som börjat få tillbaka sina krafter bära med sig en sten och lägga ned som bevis på sin nyförvärvade styrka. Härifrån har man utsikt över själva Storlien igen.
Sista biten går man mest på skrå genom Storliens slalombackar, men det saknas inte fina platser ändå.
Sammanfattningsvis överträffade Blomsterstigen allas förväntningar; den bjöd på riktigt kalfjäll och mäktiga vyer, det var välordnat, lättgått och alldeles lagom för en dagstur.
0 kommentar(er)
